Fortsätt till huvudinnehåll

Ur dagboken 1991

1991  maj, juni

 Kalla fakta kolliderar med varma emotioner. Det är så, men hur fatta det? Vad jag saknade då, det fattar jag nu, var förnuft: förmåga och kunskap att begripa och verkligen fatta saker och ting. Det var en brist, en katastrofal brist som jag levde med. Och som jag trodde var biologiskt betingad. En flicka, en kvinna var inte skapt att begripa någonting. Hon saknade förutsättningar alldeles för det. ”Hennes tredje hand”, som jag symboliserade denna förmåga med, var utan liv.

Så upplevde jag det. Det fattar jag nu! Kvinnan saknade förnuft och mannen saknade känslor. Så hade jag fått lära mig. De står på varsin sida om livsfloden och kan inte nå varandra. Han med sitt förnuft, det vill säga förmåga att förstå henne, men inte känna henne och hon med sina känslor, det vill säga förmågan att känna honom, men inte förstå honom. Nu börjar jag förstå vad patriarkatet är, hur det är att se människorna utifrån könen.          

Att detta komplex har utgjort ett existentiellt hot mot mig fattar jag nu. Att tänka är något manligt, att känna är något kvinnligt. Detta är en tradition, som har fått sken av natur.

Då kvinnan i olika perioder har dristat sig till att tänka och att känna, vara intellektuell och kvinna, har hon hotat denna tradition, så att hon ansetts hota själva skapelsen, ja vår natur. Och hon har bränts på bål, kallats för häxa och blivit sedd som omänsklig.

Då kristendomen föddes sår den fröet till en ny, annorlunda människosyn och världssyn. Men den uppfattades som ett hot och en fara för traditionen

 Jag gav, min personliga situation en religiös betydelse. Detta var min kompensation för de förluster som jag tvingades leva med. Och som jag nu förstår gjorde man även denna nya, annorlunda världssyn till en religiös rörelse för att hindra dess funktion. Man skapade en religion av kristendomen och lyckades därmed att förhindra dess revolutionära funktion. Och nu förstår jag och kan nyktert inse att jag har tillfrisknat från det ”religiösa eksem” som jag har lidit av. Den religiösa feber som jag kom i kontakt med tidigt och som jag förmodligen skrämdes av, blev något som jag både kom att frukta och lockas av. Som motvikt mot den religiösa yran, och den extatiska upplevelsen som suddade ut mitt förnuft, ställde jag ateismen.

Senare natt.

Upplevelsen av att vara slagträ i deras inbördes konflikter var djup. Jag handlade, utförde sådant som jag inte själv hade kommit på och bar ett smärtande skuldkomplex. Just detta att jag drogs in i händelsernas centrum och blev någon slags huvudrollsinnehavare till dramer som egentligen inte hade med mina angelägenheter att göra. Jag har en klar erfarenhet av detta: att jag dras in i andras händelser och konflikter. Numera är jag spontant uppmärksam på detta och jämnar ut med att dra in andra i mitt, i samma takt som de delger mig sitt. Visst är det så, att vi är vår värld, och att vi ger ut av den samtidigt som vi ger ut av oss själva. Jag har mottagit andras världar, men hållit inne med min. Och det därför att andra inte velat ta emot min. Och naturligtvis så skiftar det. Där det är fullast, där rinner det över. Men syftet, motivet är oerhört viktigt: Vad det är vi gör och hur det är vi gör det och varför vi gör det vi gör är oerhört väsentligt att veta.

Jag fattar att jag har varit offer för ”sexism”. Men det tar tid för mig att begripa innebörden av detta och formen för det. Trots att jag från början har varit utsatt för det, så har jag inte uppfattat det så. Jag har inte själv upplevt eller uppfatta kroppen, könsorganen eller sexuellt umgänge som någonting speciellt, vare sig fult eller fint. Jag har haft en relativt likgiltig inställning till det från början. Men genom små, återkommande antydningar och händelser har min uppmärksamhet skärpts och jag har blivit medveten om min egen likgiltighet och andras upplevelser och uppfattning. 

 Själva insikten om att vi, var och en, formas av vår omgivning skrämde mig från vettet. Jag försökte hålla mig fri ifrån påverkan, vilket gjorde mig extremt fixerad och inbunden. Synen på människan var svart och mörk. Och för att motverka detta, så skapade jag en motvikt som var vit och ljus. Båda synerna var extrema och missvisande och gjorde min levnad omänsklig och verklighetsfrämmande. Så länge som jag förmådde att bevara tron på mig själv och medvetenheten om vad jag själv var och gjorde, fungerade allt. Envetet och starkt höll jag min kurs, tills jag med samma styrka kom att tvivla på mig själv, med samma kraft som jag trott på mig själv. Mitt första djupa självtvivel drabbade mig. Och jag föll – in i verkligheten – i det som är. Det var ett radikalt självtvivel, ett existentiellt ifrågasättande. Idag förstår jag att det var en total konflikt som blev medveten. En konflikt som rörde allt: Vad ska jag tro på? Två totala block av livssyn ställdes mot varandra. Så naivt, men jag ställde Livet och Döden mot varandra. Ska jag gå livets väg eller dödens? Ska jag hänge mig åt de ”döda” livsfrånvända eller åt de ”levande” livstillvända? Ska jag bejaka livet eller förneka det?    Georg Borgströms bok om ”Förstörelsen” av jorden fick mig att tappa hoppet. Boken om ”Förintelsen” fick mig att förlora all oskuld. Dessa två dokument om människan och hennes värld väckte mig till medvetenhet om en verklighet som var skrämmande – men sann. Så var det, och det måste man se. Men läsningen av ”Anne Franks dagbok”, i folkskolan på ”roliga timmen”, på lördagar, hade gett mig en möjlighet, en livsväg. Den hade förmedlat hopp och en förtröstan om att fienden kunde luras, ja att det fanns ett sätt att undkomma dem, utan att bli en av dem. Hur jag kom över de böcker jag läste hemma minns jag oklart. Men jag läste dem det är säkert. Dels boken om ”förintelsens”, fasansfullheter och boken om hur man skapar motstånd i ”Hjärntvättens metoder och bruk”. Vetskap om detta i min tidiga levnad präglade mig djupt. Hur jag tog ställning då, minns jag inte. Att alls ta ställning var för avancerat för att ens tänka på, gissar jag.

Men jag kan föreställa mig att jag tog till mig båda sidornas teknik för att använda mig av om jag behövde. Och här grundläggs konflikten: Att känna till fiendens metod var användbart när det gällde att undkomma deras inflytande. Men det var också användbart när det gällde att utöva inflytande över andra. Det var dubbelverkande information. Jag hade fått ordentlig kunskap om hur de tänkte och hur de handlade. Denna kunskap skulle jag ha nytta av. Men det blev fel. Jag hamnade i en fälla, som hotade mig både inifrån och utifrån. Nämligen för att det blev ett spel. Ett spel, vars regler jag kunde och gjorde bruk av för att lura fienden. Jag blev indragen i en psykologisk krigsföring som blev själva kärnan i min livsföring. Så snart jag ”kände lukten” av en fiende, satte det psykologiska spelet igång. Och jag upplevde att jag levde. Jag hade egentligen inget mål annat än att jag skulle segra över min fiende. Därför blev jag väldigt beroende av fienden, för att hålla denna livsglöd brinnande. Nu förstår jag att jag höll denna brasa vid liv och eldade på själv. Vad det skulle leda till och hur segern skulle användas fanns inte manifest. Och detta är ett djupt drag i min uppväxts psykologiska miljö. Att utöva motstånd var enda målet.

När jag så fick veta, det ofrånkomliga, att jag var förstörd i min viktigaste och väsentligaste funktion och betydelse, jag var steril, då var jag besegrad. Och paradoxalt nog också befriad från traditionen. Och även i denna djupt väsentliga sak kan jag inte veta orsaken. Vad som skakade mig värst, var att det var trots alla försiktighetsåtgärder. Min kontrollbesatthet hade förlorat sin betydelse. Insikten, att det var ingen idé, ingen fullkomlig idé, att kämpa om att ha kontrollen, både krossade mig och frigjorde mig.

Det går inte att skydda sig, det värsta kan hända ändå.

Jag hade inte förmågan att föda barn och inte heller tvånget att föda barn.

Just naturens ordning – naturens lagar – hade jag emot mig. Min fria vilja, så som jag uppfattade den, var omintetgjord. Min tvångsbesatthet var satt under en nödvändighet som befriade mig från ansvar för mitt behov av tvång. Naturen tvingade mig, oss, medan jag kunde intala mig att jag hade en fri vilja. När nu naturen inte längre tvingade mig, jag var ju steril, utan jag med min fria vilja skulle besluta då kom jag i en total konflikt. För vad jag själv beslutade om och gjorde av fri vilja, det var jag också ansvarig för. Då fanns det inget, ingen att skylla på.

Att jag så inbitet upplevde mannen som fiende, var jag inte medveten om.

NU förstår jag, att det bara är jag som ser saker och ting på mitt sätt, medan hela världen kan se det annorlunda. Att det som är riktigt och rätt för mig inte alls behöver vara riktigt och rätt för andra. Jag är sund i en sjuk värld. Eller, har jag underkastat mig en helt idiotisk idé?

Min självklara rädsla och respekt för de auktoritära som hade blivit en vana, var borta. Jag var inte rädd för dem längre. Jag insåg att jag inte var rädd för det man skulle vara rädd för. Istället blev jag rädd för de som var rädda. De kunde man inte sätta sin lit till, vad som helst kunde hända om de fick panik. Jag hade blivit respektlös, jag hade sällat mig till dem som bröt mot det bestående. Ja, jag hade blivit en brottsling istället för nybyggare. Jag hade blivit provokativ, istället för progressiv. En sorts vanmakt hade gripit mig: att det var kört, att det inte gick att göra något, att det var för sent, att inget spelade någon roll. Kort och gott, jag hade mist tron.

Så är det! Men vad var det för en tro jag hade haft? Jo, jag hade faktiskt trott på det auktoritära systemet, att man med tvång skulle omskapa människan. Jag insåg, ett kort svindlande ögonblick, att jag hade glidit in på ett spår där jag var den som agerade bödel bestraffare. Jag hade blivit en djävul. Jag fattade det. Men jag begrep inte hur det hade gått till. Hur hade det gått till att jag befann mig vara den som höll i yxan? Jag insåg att jag hade gjort våld på mig själv, våld på allt jag trodde på. Hur hade det gått till? Det var jag inte förmögen att omfatta med tanken Men jag snuddade vid paradoxen att den jag hade velat rädda hade fått mig att bli just så. För dens skull, som jag tyckte synd om, hade jag blivit en dålig människa. Jag trodde att genom att sänka mig själv skulle jag rädda den andres självkänsla. För att lindra den andres skuld satte jag mig själv i skuld. Jag gjorde som de andra för att skapa jämlikhet. Jag stod inte ut med att vara ojämlik, olik, annorlunda. Jag ville bli lik.

Kommentarer